Kvinnormot fundamentalisms 10-årsjubileum våren 2001


"Det värsta är en kvinna som lyckas komma in i männens krets"

Av Katrin Holmberg och Anita Berger
Mahasti Shahrokhi, författare och kulturarbetare från Paris, talade vid Kvinnor mot fundamentalisms 10-årsjubileum våren 2001. Hennes tal var en lång berättelse om händelser som hänt henne personligen i hennes möten med iranska män under sin yrkesutövning, såväl i Europa som i Iran. Det var en mycket modig och självutlämnande berättelse, samtidigt som den ofta var komisk.
Det du talade om kan sammanfattas i begreppet "sexuella trakasserier", vilket ju är något som diskuterats mycket i Europa på senare år. På reaktionerna fick jag intrycket av att du med denna berättelse bröt ett tabu bland iranier. Stämmer det?
I Iran talar ingen om det jag berättade, och ingen vill veta något om det. Det beror på att sex är ett förbjudet ämne i orientaliska samhällen. Det framstår som omöjligt att tala om sex, och att diskutera svårigheter som kommer sig av sexuell diskriminering. När en orientalisk kvinna avslöjar avigsidorna i sin kultur och kritiserar de patriarkala samhällena krossar hon en mur av tystnad. När hon öppnar munnen för att avslöja vissa saker, ja då är det en mycket modig handling.
Är det så att iranska feminister och radikala i exil inte brukar diskutera öppet om problemet sexuella trakasserier?
Termen "sexuella trakasserier" passar mig inte, problemet är allvarligare än så. Kön och sex är okänt land, alltså onämnbart, tabu, i Iran, fast man i västerlandet föreställer sig orientaler som varmblodiga. Sex är makt. Män använder sex på jobbet för att vidmakthålla en överlägsen position. Jag måste tillstå att den orientaliske mannen inte nödvändigtvis försöker förföra kvinnorna, men han behöver dem, som en slags egendom. Till skillnad från i väst uttrycker han inte sexuella önskningar i ord, i stället riktar han som en vild värme mot kvinnorna för att erövra dem och samtidigt besegra motståndarna eller konkurrenterna (de andra männen). Det är därför som mannens virilitet uttrycker sig i handling. För honom är varje kvinna en erövring, ytterligare ett territorium. Ett spädbarn av manligt kön genomgår en hård utvecklingsprocess för att bli en ung man, för de är ju inte macho från födseln. Det ska till mycket förberedelsearbete och uppfostran för att utveckla en dylik virilitet. Jag talar nu om männen, särskilt om den iranske mannen i gemen, och inte om några undantag. Jag behöver väl inte tala om för dig att vi främlingar, emigranter och landsflyktiga, vi är formade av vår ursprungskultur, det är grundläggande. Med integrationens hjälp försöker man ta ett visst avstånd från traditionen, men avståndet är proportionellt och relativt. Så en macho i exil kanske inte dödar sin fru men han slår henne åtminstone, eller hur? och den här machon i exil (som är mindre våldsam nu) blir i alla fall ingen feminist; iranska män är nog på väg att förändra sig, men ack så långsamt. Om man jämför med västerlänningar är dessa kulturella förändringar inte speciellt radikala.
Vilken betydelse har det om en kvinna är ensamstående eller gift? Behandlas hon olika?
Det är klart att en kvinnas officiella identitet är dessa små ord på hennes ID-kort, även om man i Iran har kvar sitt flicknamn hela livet. I orientaliska samhällen är en kvinnas identitet alltid knuten till en man (fadern, maken, brodern etc.), som en livegen tjänarinna till sin husbonde. Först är du din fars flicka och din brors syster, ända tills du gifter dig, och när du är gift blir du din mans kvinna (hustru). Låt oss inte glömma att äktenskapet mestadels är arrangerat, alltså obligatoriskt. Det är så som mödrarna, flickorna och de gifta kvinnorna är männens territorier och under mannens eller husfaderns beskydd, och respekterade av samhället eller männen. Vår samhällsmoral innefattar mycket respekt för jungfrudomen liksom för moderskapet; men denna moral respekterar inte en skild kvinna, en fri kvinna, en oberoende kvinna som tjänar sitt levebröd och inte nödvändigtvis vill gifta sig. Det värsta är en kvinna som lyckas komma in i männens krets. I det orientaliska sättet att se är denna kvinna antingen en prostituerad eller kommer snart att bli det, för det är hur som helst det hon är ute efter, enligt det maskulina och patriarkala sättet att se. I detta det tjugoförsta seklets gryning är det fortfarande på det sättet i dessa sammanhang, det må du veta, att en kvinna inte kan jobba med män utan att bli så illa sedd.
När man lyssnar på dig verkar det som om du säger att man inte kan lita på någon vänskap eller kärlek. Menar du verkligen att det är så illa?
Konstens värld är mycket komplicerad, artisternas också, förlags- och pressvärlden är verkligen rutten. Tänk dig att du är kvinna, konstkritiker, författare, och du vill sätta din fot i denna extremt maskulina värld, som ruttnar av pengar, och du vet att du måste kunna leva av det eller åtminstone överleva. "That is business!" Jag måste tillägga att dessutom finns det ju en sorts sexuell köpenskap. På den nivån är det tyvärr likadant överallt, vi lever i sexistiska samhällen. Uppfattningen av kärlek är fortfarande mycket traditionell i Orienten; de (män) ber dig ofta att offra något, som att lämna din familj till exempel. Din orientaliska kultur har lärt dig att först och främst bry dig om mannen, och din moderliga natur kastar dig så in i att ge och att offra dig. Med en sådan slags kvinnlighet är du mycket generösare nu än innan du blev kär, och det är klart att när man talar om kärlek eller förhållanden talar man inte om kontrakt eller pengar. Ja, det är bra synd, för det här vet männen om och de drar verkligen nytta av det. Resultatet är att du servar mycket på jobbet, medan han får en massa hjälp. Så enkelt är det. Kärlek och vänskap är gratis och konstens handlare använder sig att detta i sin kommers. I det iranska samhället är mannen alltid kung; han lyckas förvandla oss till slavar eller till lydiga tjänarinnor, ibland med våld, ibland med list, ibland för att han är så charmig och i namn av Kärleken. I egenskap av professionell anser jag att arbete är arbete, och man ska inte fara iväg med sina känslor eller sina personliga relationer. "That is business, isn´t it?"
Du nämner att också ålders- och klasshierarkin i den iranska kulturen spelar in. Tror du att dessa hierarkier försvagas i exilen?
Du talade om "sexuella trakasserier", men jag skulle vilja visa på hur många nivåer det finns i denna sorts diskriminering. I Iran utsätts vi kvinnor för alla: "sexuellt missbruk", "sexuellt ofredande", "sexuella trakasserier", "sexuell diskriminering", "sexuell ojämlikhet", dessutom har vi "social ojämlikhet" , och det värsta är den patriarkala makten. Det patriarkala samhällets moral går ännu längre. I den världen är du kvinna, och det manliga könet är överordnat. Du är fattig, den rike är bäst. Du är ung, men den äldre har alltid rätt. Du är okänd, man lyssnar på den som är känd. Du är specialist, mannen blir din arbetsgivare. Du är specialist, du blir sekreterare åt mannen som inte ens vet vad forskningen handlar om. Du är oberoende, gänget krossar dig. Du är svag, och mannen, den mänskliga varelse som betraktas som den starkare, skapar lagen. Det patriarkala och machistiska hos den iranske mannen i exil är mer diskret, listigare. Men man kan utan vidare se solidariteten mellan dessa män när beslut fattas; de skyddar sig mot kvinnorna!
Att tala öppet om saken, som du så modigt gjort, är första steget för att förändra attityder. Vad mer kan göras?
Ja, vad ska jag göra för att inte hamna i sådana här situationer? Jag har börjat arbeta med kvinnotidskrifter och magasin. Jag avslöjar yrkets avigsidor och de patriarkala samhällenas defekter. Jag räknar mycket med solidariteten som finns mellan kvinnor. Och jag tror att atmosfären kommer att bli annorlunda när det bara finns tillräckligt med kvinnliga förläggare och publicister. Då kommer kvinnorna inte längre vara tvungna att underkasta sig manliga nycker. Männen får lära sig att komma överens med oss och respektera oss, i kärlek som i arbete. Om du bara försöker klara dig utan dem, och de uppfattar att du är tillräckligt intelligent och kapabel att vara oberoende, så ska du se att de kommer att bevilja oss detta, så som vi är värda. Men först och främst låt oss aldrig glömma att "arbete är arbete", och låt oss utan fruktan minnas att männen behöver oss kvinnor. När det gäller oss kvinnor, så måste vi också ifrågasätta vår uppfattning om kvinnligheten och traditionen, och var och en av oss personligen arbeta med sig själv. Mannen måste ändra sig, men låt oss vara ärliga, oss kvinnor emellan, visst måste vi också förändra oss, det är ju så som världen ändras, eller?
Mahasti Shahrokhi
"Jag träffade en författare som hade rest till Paris. För min doktorsavhandling bestämde vi att vi skulle ha en pratstund för att han skulle svara på en del frågor. Han uppehöll mig utan resultat och åkte i väg. Han gav mig sin adress och jag skickade mina frågor till honom för att han skulle kunna besvara dem i lugn och ro. Ett år gick utan att han hörde av sig. Förra året möttes vi på en teaterfestival. Han sa att han skulle stanna där i tio dagar och att han skulle ha tillräckligt med tid. Han bodde på ett hotell i närheten och han skulle svara på mina frågor under de närmaste dagarna, sa han. Föreställningen började och vi satte oss på våra platser. Han satt på bänkraden bakom mig. Mitt under föreställningen knackade han mig i ryggen och sa: Ni kan lägga huvudet i mitt knä för att kunna sitta bekvämare. Jag sa: nej, det behövs inte. Föreställningen var slut. Han kom mot mig och sa att han hade gott om tid för samtal. Han sa också att han inte brukade gå på kaféer eller restauranger, men att han hade ett rum på ett hotell där ingen kunde störa oss och att jag skulle komma dit. Jag svarade med en gång att jag föredrog att prata på ett kafé. Men jag pratade aldrig med honom, inte ens på något kafé. Jag hade ingen lust längre."
Mahasti Shahrokhi
"Ett annat fall handlar om en författare som redan i början av förberedelserna till intervjun sa till mig att han skulle sätta på tevatten så att han kunde bjuda mig på en kopp te. Innan intervjun började ställde han många frågor om mig och mitt liv, om jag var gift, hade överhuvudtaget varit gift eller hade någon bror. Med jämna mellanrum gick han till köket och sedan när han kom tillbaka sa han att vattnet inte hade börjat koka än. En timme hade gått, vattnet hade inte kokat än och vi hade inte riktigt kommit igång med intervjun. Hans ansikte och ögon var röda för han hade gått till köket hela tiden och tagit en sup och kommit tillbaka. Till slut bad han mig stanna över natten där. Han skulle då hämta sprit så att vi kunde dricka. Jag sa att jag inte drack och att jag inte tänkte stanna där och att jag inte hade lust att äta middag med honom. Jag fick upprepa dessa meningar i en timme tills han gav upp och lät mig lämna hans hem. Inget sexuellt ägde rum, men inte heller någon intervju."
Mahasti Shahrokhi



Kvinnor mot fundamentalism & SKI. Box 7069, 402 32 Göteborg

kvinnor@home.se tel. 070-722 80 83